Visst har det funnits många hästar under mitt liv. Dagur, Glanni, Fluga, Kinnskær, Draumur.. Men det finns en häst som har varit väldigt, väldigt speciell för mig. Máni frá Götu.

**Hur kommer det sig?
**Máni och jag hade en mycket speciell relation. Det var ytterst få elever som tyckte om honom då han var sur, tjurig och tyckte inte om någon annan häst i hagen. Men det var någonting mellan oss som fungerade. Även om han var den där tråkigt sega hästen som alla andra försökte undvika att få på lektionen, så ville jag bli uppskriven på honom så ofta jag bara kunde.

Han hade väl inte direkt gångarterna, men ju mer jag tränade med honom, desto bättre blev dem. Han lärde mig massor. Inte bara om ridning, utan även om hur hästar fungerar.

Vi var med om rätt så mycket - ridläger, tävling, lektionsridning, privat ridning, promenader och annat mysigt! Och den hästen hade personlighet, helt klart! Jag har aldrig stött på en valack som var så pass personlig som han var. Han var ett sto i valackformat! ;)

Hur lärde ni känna varandra?
Han var en ridskolehäst på ridskolan som jag red på för ett par år sedan.

**Berätta om ett speciellt minne!
**Det finns så många minnen att berätta, som den gången när vi red ensamma på åkern och han var så oerhört pigg och framåt och rörde sig underbart, eller den där gången då vi skrittade ut i skogen på en lugn tur och bara myste.

Men det finns ett speciellt tillfälle. Jag hade slutat att rida på ridskolan, men åkte tillbaka efter ett par månader för att hälsa på. Det visade sig att jag hade valt att komma och hälsa på under just den lektionen de hade teori, så jag strosade runt i hagarna istället och hälsade på hästarna. När jag var i Mánis hage så kom han fram till mig och stod helt stilla och gosade ett bra tag. Efter ett tag blev de andra hästarna intresserade av vem det var som hade kommit och hälsat på, så dem började komma närmare och närmare. Men där var det stopp för Máni, för plötsligt så vände han sig om och jagade bort de andra hästarna för att sedan komma och mysa med mig igen. Ingen fick komma i vägen mellan honom och mig. ;)

Tyvärr finns han inte längre kvar, utan han fick avlivas på grund av problem med benen.

Detta är en av de hästarna som betyder mycket för mig :)
Hon heter Buska och STOG på en ridskola där jag red. Nu har hon sålts p.g.a att ägarna skulle lägga ner allt.

Hur kommer det sig?
Buska var en omtyckt häst som många gillade. Från barn till vuxna. Hon hade lätta gångarter och allt. Men var svår att få ner i form. Jag kämpade med henne varje gång då jag red henne med formen men lyckades inte. Det var få som hade fått henne att gå riktigt i form. Och jag älskar den hästens gångarter och hur hon betädde sig mot mig.

**Hur lärde ni känna varandra?
**På ridskolan för ett par årsedan.
**
Berätta om ett speciellt minne!
**Har inte jätte många minnen då jag inte red henne så jätte mycket. Men en var då jag hade kämpat hela lektionen med att få ner henne i form. Hon började söka sig neråt och så gick hon ner i form och allt. Ridskoleläraren gav mig jätte mycket beröm och jag blev jätte glad. Sen där lektionen var slut och hade öppnat dörren till stallet så hörde jag läraren säga till en som var i stallet (som också var ridlärare) att "BUSKA GICK NER I FORM!:D:D" Och världens smile kom upp. Jag blev allderles varm när jag hörde det. De gick och pratade med mig typ hela tiden och sa att jag var jätte duktig och allt. När jag var på väg till bilen så hoppade jag ett glädjeskutt.

Det kommer jag aldrig att glömma :D Saknar den hästen så mycket alltså "/

Förlåt för bilden. Då jag tog den från hemsidan (har tillåtelse) ^^ Och det är inte bästa kvalite ^^ . Men men ;D

Þerna frá Hjálmholti, den första islandshästen jag satt på, och som jag sen hyrde under vintrarna i fyra år. Så på henne har jag lärt mig en hel del.

Åkte på ett ridläger med islandshästar och blev kär i Þerna första gången jag såg henne, och hade turen att få henne som lägerhäst. Jag var då 12 år, hon 8. Det var en kanonvecka som självklart resulterade i att jag var tillbaka sommaren därpå, och fick Þerna igen. Därefter blev jag och några kompisar fast på gården, och de följande vintrarna hyrde jag Þerna, tills jag var 17 och hon 13.

Vi upplevde en hel del tillsammans, träningar för ett par olika tränare, två tävlingar, många mysiga och galna skogsturer, bocksprång och stegringar (då hon alltid var tvungen att uttrycka sin glädje över att få springa) och jag lyckades flyga av X antal gånger… Dock var det värsta hon gav mig en bruten arm och det kan man ju leva med utan problem.

Men ja, flickan har varit riktigt speciell för mig och jag hoppas fortfarande på att kunna köpa henne den dagen det är dags för henne att gå i pension. Bilden är tagen vintern/våren -08, på en 15 år gammal Þerna som myser i solen.

#2 Buska är sannerligen en speciell liten dam

Putt 

Mina allra första foderhästar Nota fra gottorp och eldur. Hon en 19 år gammal islandshäst som var triangelmärkt sen tidigare inflammationer men som var frisk när ja fick hem henne. :)Han var 4,5 år. Hade henne 05 till -våren 06. Med henne våga ja allt. red barbacka, hoppa barbacka, Gallopera genom vattenpölar och hade jätteskoj. Var dock svår att få i tölt men ju mer ja lärde känna henne desto lättare gick de. :) undrar hur ja våga hoppa barbacka, har alltid varit feg på hästryggen men på henne kände ja mig trygg. :) Alla mysiga turer till svärföräldrarna nån vända had eja me mig unghästen som handhäst. :) Kommer ihåg den roligaste turen, red barbacka hade eldur med på släptåg red till svärisarna så måste korsa en stor väg. :) Trodde han skulle få dimpen när de kom en stor lastbil men han stod lugnt bredvid oss och vänta på att få gå över. :) Sen på hemvägen så sista 500-700 metrarna släpte ja honom så fick han gå lös bredvid :) han älskade det. :) Eller när kompisen kom vi hade våra mysiga ridturer hon barbacka på unghästen och ja på nota. :) Gud va ja saknar de hästarna.

#4
Jaså?
Har du träffat henne?
eller vad?

#7 Det har jag med, hon är så fin :) Har aldrig ridit just henne, men träffat henne då jag varit på ridläger där ett par gånger.

#8
Åh, kul :)

När jag läst det ni andra skrivit om era hästar fick jag svårt att bestämma mig för vilken jag skulle skriva om. Skandall, Lagsur, Bothildur eller Guffi. Jag bestämde mig för Lagsur för jag honom kommer jag aldrig glömma, och dessutom vet jag inte var han är nu, och om han ens finns kvar. Han var iallafall en inhyrd häst som ägaren till gården där jag praktiskt taget vuxit upp skulle rida till honom, men så blev det aldrig. Han kallades för Laxen och jag var 14-15 år.

Vi var några tjejer som tyckte att denna lilla underliga häst var ett riktigt charmtroll. Jag kommer inte ihåg första gången jag red på honom, men sedan var jag fast. Han var totalt outbildad, fast han var ganska gammal. Man kunde inte rida ut själv för då vände han och sprang hem, men hade man med sig någon som gick framför gick det bra. I paddocken kunde kan tvärvända och springa efter någon av de andra hästarna. Och han kunde inte trava.

På mitt sista ridläger fick jag ha honom, eftersom min tidigare kärlek Skandall hade flyttat till Stockholm då. Eftersom Laxen inte var så lätt att styra var vi ute på många äventyr. Så fort ledarhästen stannade gick han rakt ut i skogen.  När vi kom tillbaka till stallet hade någon lämnat stalldörren öppen och innan jag hann reagera stod vi redan inne i stallet.

Hösten efter fick han en tappsko så jag kunde inte rida honom mer. Jag väntade en hel vecka på att han skulle få tillbaka den. När jag kom upp till gården en vecka senare var han inte kvar längre och jag har inte träffat honom sen dess, och jag vet inte var han är. Han kommer alltid vara min Laxilur.

Jag har nydligen blivit medryttare på världens bästa isläning, Strokkur frá Jagannatha (e.Mökkur frá Varmalaek u.Thula frá Hveragerdi)

Han betyder mycket för mig!

Hur kommer det sig?

För att han är så otroligt snäll, gör aldrig något dumt. Dessutom är han den tryggaste och lugnaste hästan jag någonsin ridit. Han är hur cool som helst, ovasett vad han möter (om det inte är för hastigt såklart, alltså att det ex. kommer någon med vita kläder flygande ur skogen helt plötsligt :P). Lugn är han också, gör allt vad man ber om och är bara sååå mysig och fin. Visst kan han bli pigg och så, men man kan alltid kontrollera honom, han lyssnar verkligen. Dessutom älskar han att bli ompysslad och att mysa och han är världens bästa!

Hur lärde ni känna varandra?

För länge lände sen så var min mamma medryttare på en isläning, ägaren hade även en till isläning (Strokkur). Jag var väldigt liten när jag träffade honom första gången, men jag kommer ihåg att jag tyckte han var världens snällaste. Efter att jag följt med min mamma några gånger så fick jag börja rida Strokkur lite då och då och jag älskad det. Nu så hittade jag en annons om att ägaren sökte medryttare till Strokkur. Blev överlycklig och nu så har jag hittat min bästis igen!

Berätta om ett speciellt minne!

Första gången jag galopperade… Jag och min mamma var ute och red (jag på Strokkur). Jag var ganska liten och gick typ i grundkurs på ridskolan, alltså hade jag aldrig galopperad förut. Men sen så skulle vi trava och Strokkur var ganska pigg och jag var oerfaren så han började galoppera, fort. Jag visste inte hur man stannade riktigt, men jag höll mig fast. Jag grät och skrattade på samma gång, jag var lite rädd men jag älskade det! Var så lycklig efter det, glömmer det aldrig!!

*putt*

Lämnar ett litet märke så jag kan berätta för er om en pålle jag med ikväll, lärarna blir nog tyvärr inte glada om jag gör det under skoltid ;)

En världigt speciell islandshäst är min Odinn? såklart.

Känslig, nervös liten häst skulle jag rida en dag på ridskolan. Trots att jag var rädd för hästar (Hade varit med om en ridolycka nyss) och han stack med mig hela tiden så blev han min favorit. Jag red honom varje lektion i ungefär två år. Kände hur det blev ett speciellt band mellan oss, det sa även ridläraren. Efter flera års tjatande gick mamma med på att köpa en häst om vi flyttade ut på landet. Och det hände såklart. Samlade mod och frågade om jag fick köpa honom, och fick ett ja.  Har ägt honom i 1½ år nu. Han är den häst som hittat på mest bus med mig, men ändå är han den jag litar på mest.

Ett speciellt minne vi har är nog första gången jag red utan någonting på honom - Utanför inhägnat område. Den känslan var helt underbar. Att han lyssnade på mig trots att det fanns gräs runt ikring. (Bild fårn detta minne)

Mina egna islandshästar är förstås underbarast och betyder mest, men jag vill berätta om Baldur - han fick oss att börja med islandshästar!

Jag hade precis köpt en stor häst som jag inte kände mig riktigt säker med. Vi hade tänkt honom till hela familjen, men när inte jag själv kände mig säker med honom kunde jag ju inte gärna sätta upp familjen . Vi hade honom i ett litet privatstall och jag kämpade på med träning. I samma stall stod även Baldur. En ovanligt stor och mycket snäll islandshäst. Då, med mina storhäst-ögon tyckte jag att han var liten fast han säkert är 1.45 Min son fick börja med att leda honom till hagen. Självförtroendet växte av att hantera en häst som han verkligen klarade av och efter ett tag fick han låna honom och rida. Baldur är en sån där islandshäst som är reklam för rasen. Snäll och beskedlig när man hanterar honom och anpassar sig till ryttaren när man rider. Traskar på säkert med ovana ryttare, går fram överallt och är pigg, framåt och rolig för dom med mer ridvana

Bästa minnet var första gången sonen gjorde i ordning Baldur helt själv och red ut. Det var då insikten slog mig. Det är ju en sån här häst man ska ha! Och nu har vi två…

(Bilden visar sonen och Baldur på den där speciella ridturen för snart två år sedan.)

Jag har egnetligen inte mött och haft och göra med så många islandshästar. Därför är en speciellt häst för mig - Herkules.

Min första egna islandshäst, som jag haft sen han var 2 år, han är 8 år i år, jag har gjort allt jobb med honom själv trots att jag bara var 12 år när jag fick honom.

Herkules är speciell på många vis, har haft ute tränare som sagt att han aldrig kommer ta ett töltsteg, idag töltar han rent i tre olika tempon. Vi är även född 23 maj båda två. Han var egentligen inte ens menad att bli min, jag skulle ju ha en hopponny inte en raggsocka. Men så fick vi syn på Herkules, en underbar bedårande liten tvååring. Dock var han i stort sätt såld när vi tog kontakt med ägaren. Både jag och mamma ångrade länge att vi inte hört av oss tidigare. Men så efter 2 månader ringde hans uppfödare till oss och sa det otroliga, att Herkules fanns kvar hos henne pga att den förra köparen inte hade pengarna att betala honom på engång.

Lyckan var total och han blev min. Min underbara. Idag är vi oskiljaktiga, räknar med att komma ut på tävlingsbanorna i år och vi är mer taggade än någonsin!

Ett speciellt minne skulle jag vilja säga är 2009 när vi kom 3a i våran första riktiga tävling, då nyligen riktigt töltsatt och slog ett flertal hästar som var töltade i flera år.

#7 Ja, red på Lyckans i typ 8 år tror jag Har även jobbat där vid ett par tillfällen. Red Buska någon gång på en uteritt, supermysig tjej

En av mina gamla hästar var där som verksamhetshäst ett tag, runt 2005 tror jag. Ógn frá Húsávík hette hon, kallades Okra där nere En mörkbrun/svart liten madame som älskade gos men hade svårt för gångarterna och bara gick med i de "duktigare" grupperna.

#17 

coolt, jag red där typ.. 7 år ,, eller om det va 6.. aja, sak samma typ ^^
Tyckte buska va jätte  härlig, (:

okra, jag känner igen det.. men det va nog då jag gick i nybörjare eller typ, ungdom eller vad det nu var.. men känner igen det iaf men va inte så jätte gammal då så det har väl med det att göra :p

Puttar upp denna tråden