För flera år sedan fanns det en häst på gården som hette Lagsur, fast alla kallade honom för Laxen. Han kom dit för att han skulle ridas till, han var ganska gammal men var inte inriden direkt, kunde inget, bara grisepass. Men han var himla underbar ändå. Efter att jag fick ha honom på ridlägret 2005 frågade jag om jag fick rida honom några dagar i veckan, och det fick jag! Fick beröm av min ridlärare för att jag var så envis och ville fortsätta rida honom. Vi busade mest i skogen med två andra i stallet, för att rida ut själv gick inte, då sprang han bara hem. Vi fick till några travsteg ibland, men mer utveckling än så blev det inte. Våran 2006 tappade han en sko så jag red inte på några dagar, och på helgen när jag skulle hämta honom i hagen var han borta. Han hade åkt tillbaka till sin ägare. Jag fick inte ens säga hejdå. Jag visste inte var han var, men jag misstänkte, dock åkte jag aldrig dit för att kolla.

I höstas var jag hemma hos en kvinna och fotograferade hennes hästar. Då frågade jag henne om hennes "granne" hade haft Laxen och det var precis som jag trodde. Hon berättade även att de fick avliva honom pga spatt. Så nu finns han inte mer, och jag fick inte säga hejdå.

Bifogar en bild på oss från 2005.

Máni har jag nog berättat om 749 gånger tror jag, men då kan jag lika gärna dra det en gång till. ;)

Underbart speciell valack som inte var omtyckt av någon förutom av mig. Stod på min gamla ridskola och reds i stort sett aldrig för han var seg, tråkig, elak mot alla och allmänt trist. Bet och sparkade efter andra hästar, kunde markera mot människor med. Men det var någonting speciellt med honom. Jag hade länge spanat på honom i hagen, men inte ridit honom. Frågade min ridlärare om jag fick prova honom och ja, visst fick jag det.

Då var jag fast. :) Han hade inga fina gångarter (mest grisepass, men han var ju stel och knappt riden) och var väl egentligen riktigt ful överlag, men inte i mina ögon. Jag såg bara de där fina ögonen, den busiga luggen och hans underbara personlighet när man väl lärde känna honom. Han kom alltid fram till mig i hagen när jag hade börjat rida honom och vi hade blivit kompisar. Ingen annan häst fick ta mig, för då jagade Máni bort den. :P

Slutade rida på ridskola på grund av olika anledningar men hälsade på en gång och han kom ihåg mig direkt. Var genast fram och hälsade på mig, annars stod han alltid reserverad i ett hörn och avvaktade.

Tänkte länga åka och hälsa på honom igen, men det blev inte av. Var hemma hos Alex (medarbetare här på forumet) när min kompis hörde av sig och sade att Máni hade avlivats. Han var gammal och hade ont i ben och rygg. :( Ångrar så djupt att jag inte hann hälsa på honom en gång till, men å andra sidan så vet jag att han springer runt på gröna ängar och har det bra nu, utan ont och kliande eksem.

Kommer alltid att finnas i mina tankar. :)

Steinunn var ett gammalt sto (som skulle vara strax över 30 år). Jag och min kompis var medryttare på hästarna i stallet som Steinunn stod i, jag red valacken och ja, min kompis red just Steinunn (vi bytte några gånger, men min kompis passade mer med henne och jag passade mer med valacken).

Fuxsto som, trots sin ålder, hade 50 gånger så mycket krut i sig än valacken som var 5 år gammal. Tölten var den absolut starkaste gångarten och den kunde hon ta i alla tempon. Kort tölt till en rejält ökad tölt som gick fort som vinden.

Har många härliga minnen från tiden då vi red hästarna. Vi var iväg på många spännande utflykter. ;) Red vilse och hamnade på vägar som vi inte ens trodde fanns, red på långturer till sjön, red iväg till en glänta och grillade korv. Massa mys! :)

Tyvärr var hon tvungen att avlivas på grund av hemsk eksem och åldern. Var det bästa beslutet för henne. Idag äger min kompis som red henne dottern istället som har ärvt mycket av sin mammas egenskaper. :) Med lite träning kommer hon att bli fin!

Oj, detta var en tråd för mig.. som pratar ständigt och visar bilder på min underbara änglahäst som kom in i mitt liv som en virvelvind!!

Lysingur från Österbodarne född 1998 e: Gloi frá Gunnarsholti, u: Safira frá Ketilstödum, mul

Jag var 14 år när min kusin ringde och talade om att det stod en islandsvalack en bit bort från henne som såg mager och eländig ut, han stod i ett stall tillsammans med några andra hästar, där var och en stod för sin egen mat och foder till hästarna. Tjejen som för tillfället hade "Lusse" på foder hade stuckit utan att berätta vart och utan ett enda nummer till ägarna, vi letade över allt efter ägarna och fick tillsut fram deras nummer, de kom på stört och grät när de fick se Lusse. De hade inte möjlighet att ta hem honom men min kusin och mina föräldrar förhandlade fram att han skulle få bo hos oss (hos min kusin). Lusse var ingen lätt häst att handskas med, han var envis och bångstyrig och vi har haft våra duster, han stack med mig ett X antal gånger. Som tur var höll jag mig för det mesta höll jag mig kvar i sadeln, jag älskade den här hästen från första stund och med tiden kom vi varandra närmare, han betydde allt för mig och vi har gått igenom såå mkt tillsammans, jag köpte Lusse för mina körkortspengar ett halvår senare, sedan jobbade jag ihop resten av pengarna. Jag var nöjd och kunde inte ens tänka tanken på att han skulle flytta ifrån mig och ägarna var jätte nöjda att det fungerade så bra.

I stallet han stod i drog han på sig sin hosta som blev kronisk, dålig ventilation och ihop skrapde hörester var orsaken till detta, den där sjukdomen kämpade vi med under alla år, vi provade alla mediciner och örter som går att prova, vi blötade hö och gud vet vad! tills jag bestämde mig för att testa horsehage - hösilage- det blev vändningen! detta levde han på de sista 4 åren tills den där fruktansvärda sommaren kom.. sommaren 2008.. då allt bara blev värre, det började med småsår på benen som blev större och större, han åt dåligt, medicinerades, sedan blev han bättre men fick i stället fång.. fången hävdes relativt snabbt, men återkom på hösten och vintern, sedan även på våren och sommaren efter det, efter att min glada häst som älskade att få springa i sin hage fick gå i en liten grushage så bestämde jag mig.. Lusse hade då funnits i mitt liv i 16 år, jag klarade inte av att se honom så ledsen och ensam i sin lilla hage, jag ringde vetrinären och beställde tid för avlivning i augusti 2009, efter allt fixande och trixande med gravplats m.m så ville jag att de sista två dagarna i Lusses liv skulle bli de bästa! jag rådgjorde med vet om smärtstillande så han kunde få beta som vanligt för första gången på två år, de sista dagarna gick han på grönt gräs som gick till knäna på honom och han mådde som en prins, glimten i ögona kom tillbaka och de dagarna var även mina bästa dagar.. när jag såg honom lycklig igen. Det var precis som om han kände på sig vad som skulle hända, för han var så fruktansvärt harmonisk de här dagarna, vi kunde leda honom utan att han slet sig ( vilket han alltid gjorde) han stod lös på åkern tillsammans med mig och hans skötare, han badade och åt!

När stunden var inne dag 2, tog jag farväl av honom i hagen, han var dåsig av den lugnande sprutan.. den stunden var fruktansvärd.. ta farväl av en vän som betytt så oerhört mkt som man kämpat för så fruktansvärt länge och skicka sin bästa vän till döden… fy vad jag kände mig elak… Lusses skötare fick följa honom och vetrinären till "gravplatsen" som vi bäddat med halm och blommor, där somnade han in med en spruta, när jag förstod att det var klart sprang jag så fort jag någonsin orkade fram till honom ( vilket jag bestämt att jag INTE skulle göra) jag lade mig över hans hals och grät något fruktansvärt, där låg vi en bra stund, jag, Lusse och hans skötare..

Jag saknar honom något fruktansvärt, men vet nu på efterhand att jag gjorde rätt, dock kan jag inte förstå varför jag skaffar nya hästar med vetskapen om att jag en dag måste uppleva detta igen!!

Men utan hästarna skulle jag inte kunna leva mitt liv, de är en del av det. Man får glädjas av stunden man har tillsammans med dem.

Här kommer ett foto av min lilla Änglahäst Lysingur, vila i frid min älskade guldklimp <3

jag vet inte hur ni får in era fina foton, men för mig fungerar det inte alls..

#1 - Åh, vad hemskt det måste vara att han bara är borta en dag så där… :/

#4 - Usch, den där berättelsen gav mig tårar i ögonen. Men han fick i alla fall ett underbart liv när han kom till dig. Du kunde ge honom det bästa! :)

#5 - Klicka på "Välj fil"-knappen, sedan väljer du fil från din dator. Klicka sedan på "Ladda upp" och sedan ska det fungera! :)

#6 Jag var ganska sur på stallägaren en tag, men kom över det sedan, är ju fortfarande kvar i det stallet. Jag ångrar mest att jag inte tog reda på var han var och hälsade på honom.

#4 Jag fick också tårar i ögonen.

Tack ska ni ha.. och tack för hjälpen men det fungerar inte för mig att lägga upp några bilder, måste vara något program som saknas för mig, det fungerade utmärkt innan sidan uppdaterades här..

Men ni får se ett videoklipp i stället!

http://www.youtube.com/watch?v=MNu6VBQEm8s

Era historier är oxå väldigt sorgsna.. fy vad fruktansvärt att komma till stallet och hästen redan är borta.. att inte ens hunnit säga farväl. jag tycker alltid att det är tragiskt och ledsamt när hästar måste vandra vidare på ett eller annat sätt..

Tack maja för att du skapade den här tråden så att vi kan hedra våra fina änglahästar!