Usch, jag beklagar verkligen sorgen! :(

Jag förstår att du är oerhört ledsen och chockad, men du måste se till att få tid att sörja. Håll det inte inom dig, då blir det bara värre, det vet jag. Sörj och låt det ta den tid det tar så håller jag tummarna för att det kommer ljusare tider nu!

Kram

Tack jo jag och gubben pratar väldigt mycket om det. för han som tog sitt liv först var även han som såg till så att jag och Johan träffades, Vi träffades -04 på midsommar så ja å gubben (sambon) har ju varit ihop ett tag nu och vi har ju haft gemensamma kompisar. vissa har gått och några har till kommit. Usch vill inte tro det är sant.

Men usch, beklagar verkligen! Det är nog bara att försöka prata om det (en psykolog är nog inte fel i det läget) och våga sörja, men samtidigt se allt man själv har, att man faktiskt har något att leva och gå vidare för. Jag har själv aldrig varit i den sitsen, så jag har inga egna erfarenheter att komma med. Dock har folk runt mig vart med om en hel del sånt. Under min sambos gymnasietid var det tre eller fyra elever på skolan som tog livet av sig, varav en nära vän. En kompis syster tog livet av sig för några år sen (dock innan jag kände henne) och en bekants bror tog sitt liv för något år sen eller så…

Jag tycker det är alldeles tillräckligt obehagligt att höra om det, utan att känna personerna i fråga, så jag kan inte mer än försöka tänka mig hur du har det… Men försök vara stark, och lägg ingen som helst skuld på dig själv, för det fanns inget du hade kunnat göra! Massa styrkekramar till dig!

Ne såpass umgicks vi inte, men de har ju endå en plats i hjärtat. Tänker främst på deras familj och den enas son på 8 år. :(