Ja, jag märker en tydlig skillnad på svensk- och islandsfödda hästar. De islandsfödda har en mycket större respekt för människan då de oftast har fått haft stora marker att växa upp på, blivit uppfostrade av hästar och inte människor, lärt sig hur det är att leva ett "riktigt hästliv".

Trädgårdsuppfödda hästar har jag stött på alldeles för många av. Och 100% av dessa har varit svenskfödda, pysslade med sedan dag ett och de är idag riktiga bufflar som inte har den minsta respekten för oss människor alls. De går på och tycker att de kan "bossa" över oss, medan de som är uppvuxna i flock och inte har haft denna mänskliga kontakten oftast är mer reserverade, men de behöver inte vara "rädda" och "fega" för det.

Nu så påstår jag inte att alla svenskfödda är bufflar och att alla islandsfödda har respekt för oss, givetvis finns det undantag! Men detta är min uppfattning av hur en trädgårduppfödd häst blir, när den inte får chansen att bli den häst som den egentligen är, utan snarare blir en "leksak".

Har fått samma intryck som #1

Mina två unghästar har fått o får växa upp i flok, de är båda trevliga att hantera o hålla på med.

Tackar Maria Mölleberg Ringhultsgård för det.

Hästarna får lagom kontakt med folk o växer upp i flock med blandade åldrar.

Min hingst är nu 3 år jätte snäll att hålla på med, inte ett dugg hingstig när man hanterar honnom.

Svensk födda hästar som inte växer upp i flok brukar ofta var as både till sättet o att rida, envisa, sura om man kräver något.

Har tyvärr inte räffat någon häst som har varit trevlig o inte uppfödd i flock. Hoppas få träffa en någon gång.

Har också samma erfarenhet som #1, våra 3 första fölisar blev hanterade från första dagen de gick med mammorna på gräsmattan de första veckorna och alla gullade med dem! och de hade som unghästar noll respekt för oss människor i det syftet att dem kunde springa på en när man öppnade dörren till hagen (dörr från stall rätt ut i hagen) och buffade m.m.

När jag var på island och jobbade,så visade deras unghästar stor respekt och efter den erfarenheten av vilken skillnad hanteringen gör så slutade vi att gulla med fölen. Nu gör vi det viktiga, verkar vacc och avmaskar inte mycket mer de 2 första åren.

När unghästarna väl blivit vuxna, så märks inte skillnaden så mycket, och visst är det svårt att inte gulla med de små

Samma erfarenheter som jag då. Jag kan säga att jag har hanterat en svenskfödd häst som betett sig i stort sett precis som en islandsfödd, med samma respekt och allt. Det var en fyraårig hingst.

När jag jobbade på Island kunde jag, utan problem, ställa mig mitt i dörren från att hindra en flock med lösa hästar från att springa ut från stallet (när vi höll på att valla in dem t.ex). Det var inga problem, de stannade framför mig, även om det så var fem hästar som tryckte på bakom. Det kan jag lova att jag aldrig hade vågat göra i ett stall fullt av svenskfödda hästar…

Men tack och lov fungerar det rätt bra på svenskfödda som får växa upp i flock och bara hanteras när det är nödvändigt, så det är en sån uppväxt mitt föl kommer få sen.

sen jag var liten så har jag alltid varit med islandshästar och ja.. jag börja då när jag var i 3-4 år gammal att börja med setlandsponny´s och sen ridskola men den sluta jag i efter bara två dagar för jag fick en islandshäst som hete Godi! men kallades för bullen för han var en liten tjockis Hde så många minen….åren gick och jag blev äldre och jaa jag och min mamma sålde honom.. det var som en kniv i mitt hjärta men det såret släppte snart när jag fick min lilla vördur! han var mitt hjärta men .. så kom sommaren och han börja klia sig och fick exem.. vi var tvungna att sälja honom för hos oss är det så mycket mygg så vi kunnde inte ha kvar honom…men sen gick en vecka och vördur var svår att glömma… men jag visste vilket stall han gick i så jag kunnde åka och helsa på på kurser som var där vid det stallet och sen kom lilla och rädda Már! det var som om han var gjord för mig! men det var så att det var inte många som kunde rida honom !! och det var många som hade ramlat av honom och så.. men sen så börja jag rida honom och det gick så bra att det sluta med att han blev min och alla dom som vellat köpa honom att dom blev helt konstiga när dom hörde att en 10 årig Liten Hanna hade köpt honom! och när jag börja rida honom i padoken på kursen så skratta min tränare Jo´hann för att han var så glad att vi ficksa att rida ihop så vann vi A-finaler och åren gick! … och Aaa.. vad kommer hända nu?!

#5 - Lade du inte inlägget lite fel? ;)

Jag tycker det beror helt på unghästen. Jag fick ett föl 2003 som jag valde att göra till en   "trädgårdsuppfödning" pga att hon var väldigt känslig och lite skygg. Jag sålde henne som 3,5 åring sedan och hon blev besiktigad på ett djursjukhus och de sa att det var en av de trevligaste isisunghästar de haft med att göra. Så visst går det att få trädgårdsuppfödda att inte bli buffliga.

Min granne fick hem en isis från island nu för ca 5 månader sedan och buffligare häst får man nog leta efter. Inte alls som man väntat sig. Det är en 9 årig valack.

#7 Jo, självklart finns det undantag. T.ex finns det ju några hingstar som tydligt visat nedärvning av "tuffare" humör, som även märks på de flockuppfödda på Island. Men att då föda upp en sån häst i trädgården blir väl mer eller mindre katastrof… De behöver oftast ha rejält med respekt för människor i de yngre åren för att bli trevliga att hålla på med.

Precis som att det i ditt fall kanske hade blivit katastrof att knappt hantera fölet under de första åren eftersom hon var såpass skygg. Så självklart är det ju individuellt, men i regel har islandshästar ganska så starkt psyke, typiska "flockhuvuden" och därför är det ju väldigt bra för många att växa upp i flock och lära sig "grundreglerna" och språket där och få en naturlig respekt för människan.

Det viktigaste är ju att se hur och vad unghästen behöver och framföra allt att man också själv känner att du har kunskapen om att fosta hästar på rätt sätt, så de inte blir knähundar.

"Trädgårdsuppfödning"!!! Vilket förnedrande ord!!!Kan Ni inte hitta på nåt bättre ord va?

 Om man skaffar sig en ung islandshäst och inte har de optimala "islänska"förutsättningarna att föda upp den i en större flock så är man sas totalt uträknad. Eller?

Med all respekt för islandshästen som individ och dess ursprung så kan jag inte låta bli att ställa denna fråga.

 Helt klart ska man inte skaffa sig en Islänning om man inte har stor erfarenhet av hästar alls. Då ska man inte skaffa någon häst överhuvudtaget, enligt mig. Speciellt inte en unghäst.

 Men, har man hållt på med hästar aktivt under många år (32 för att vara noga)med allt vad det innebär. Dvs. skötsel,in- och tillridning, uppfödning osv. Då har man som regel skaffat sig en hel del erfarenhet genom åren som man kan ha stor nytta av. Har man dessutom haft kunnigt hästfolk som läromästere och förebilder så har man en bra grund att stå på. Vilket i sin tur gör att man kanske vill hitta nya utmaningar. Som t.ex att skaffa sig en ung islänning. Detta ställer dock nya krav. Som jag kan tycka är väldigt utvecklande. Man blir som sagt aldrig fullärd.

 Att därför se till att skaffa sig kunskap och ta till sig av andra uppfödning- och träningsmetoder. Samt att ha ett öppet sinne för att hitta skillnader och även likheter i handhavandet med islandshästar jämfört med andra hästar. Det är att utvecklas och att växa som individ och människa. Att kunna använda både gamla och nya erfarenheter vid utbildningen av unghästen vare sig den kommer ifrån Island eller en gård i Skåne.

Sen ÄR islänningar annorlunda på flera sätt. Det är ju helt naturligt.  Sättet de är uppfödda på har ju präglat rasen och gjort den till den den är. Men alla hästar är individer med varsin personlighet. Med egna förutsättningar att utvecklas efter. Så att även om det hade varit bra om alla som vill skaffa sig en islandshäst, hade haft en större flock att låta den växa upp i. Så kan jag inte tänka mig att 100% blir "kanon bra" i psyket. Det har helt klart sina förelar, men det finns säkert också nackdelar.

Likaså om de blir hanterade som föl/unghästar eller ej. Om t.ex ett föl eller en ung ohanterad häst skulle skada sig så att den behöver behandlas av veterinär. Hästen har aldrig haft vare sig grimma eller blivit hanterad av en människa. Snacka om ett stressmoment och en obehaglig upplevelse för hästen! Samt livsfarlig ur säkerhets synpunkt! Varje hästvan person med självaktning vet vad som kan och ofta inträffar då. Både skadan i sig om den är riktigt allvarlig, och hela situationen blir ju traumatisk. Kan inte tänka mig att denna häst får en sund bild av en människa. Eller? 

Hörde av en som varit på Island och arbetet, om två unghingstar som slagits med omfattande skador som följd. Den ena hästen hade fått mulen nästan avsliten och var tvungen att sövas ner för att kunna sys ihop. Pga hela stressmomentet av att vara totalt ohanterade och skadornas omfattning så hittades den ena hingsten död dagen efter. Hjärtat orkade ej med stressen tillsammans med narkosen. Han hade fått en hjärtinfarkt. Den andra avlivades en vecka senare pga att det ej gick att komma nära honom, efter vad jag förstod. Sund hästhantering? Fast det är klart att på island finns det ju massor av häster så lite svinn får man kanske räkna med. Eller?

Jag tror på att låta hästarna få göra det de är bäst på. Att vara just HÄSTAR! Men att hantera föl och unghästar tidigt, dvs leda i grimma och grimskaft, kunna binda upp samt lyfta hovar. Sas enkel hantering. Tror jag inte någon häst far illa av så länge man gör det med sunt förnuft och rätt ledarskap. Likaså om man väljer att ha hästen i lösdrift eller uppstallad på nätterna. Bara de lever ett bra hästliv med hästkompisar som de fungerar bra tillsammans med och verkar nöjda och tillfreds.

Dessutom hade det kanske varit trevligare för oss (det finns flera)småskaliga islandshästägare. Som trots allt bara har ett fåtal hästar. (där kanske inte alla är islandshästar dessutom.)Att inte bli utfrysta eller nerklassade som sämre. Speciellt när vi, som jag t.ex, inte  under några som helst  omständigheter skulle komma på att "snöa in helt" på islänningar ändå. Jag tycker att det är lika roligt med alla hästar och ser en fördel i att kunna använda ALLA erfarenheter.

JAG ÄR STOLT ÄGARE TILL TRE TREVLIGA HÄSTAR. MEN DET ÄR BARA EN SOM ÄR EN ISLANDSHÄST!!! 

Vet inte om det är så, men man kanske ska strunta i att gå med i någon  islandshästförening ändå? Hade tänkt det igentligen, men känner mej tveksam? Tyckte det kunde varit roligt att träffat andra med samma intresse men jag vet inte? Man blir väl utfryst! Det är kanske bättre att hålla sig till sina gamla vanliga hästvänner och sen försöka att skaffa sig kunskap på annat sätt. 

(Fattade vinken i det ursprungliga inlägget.Tror jag. Det gick att läsa mellan raderna sas!)

Har tyckt att det varit trevligt att läsa era insändare osv och kul att lära sig lite nytt.  Men jag känner mig som en katt bland hermelinerna nu!

Hälningar från en besviken Carro.

#10 - Det har vi aldrig påstått. När jag använder mig av ordet "trädgårdsuppfödning" så pratar jag inte om alla svenskfödda islandshästar. Nej, jag har stött på många fina svenskfödda, bland annat hästarna som jag håller på med just nu. Stoet är nog en av de bästa hästarna jag någonsin har haft!

När jag talar om dessa trädgårdsuppföningar så talar jag bland annat om ett sto som jag har haft tidigare. Hon var verkligen feluppfostrad. Sprang rakt över mig, hade ingen respekt, var ägarens bebis, fick göra lite som hon ville. Och ja, det var så hon trodde att livet skulle vara, för det hade hon fått göra i hela sitt liv.

Precis som du säger så är det allra viktigast att låta hästen vara just det den är: En häst. Om man börjar uppfostra en häst som ett barn, en hund eller något annat så tappar den ju själva "häst-egenskaperna" i många fall.

Precis som jag säger i #1 och i början av detta inlägg så är inte alla svenskfödda "bufflar utan respekt för människor", men jag har träffat många sådana. Sedan är det så mycket mer som spelar in hur hästen kommer att bli: mamma, pappa, ägaren, omgivningen, hästar i samma hage… Det är mycket!

Vi har två hästar i stallet nu. Båda är unga (3 och 7 år) och bägge är uppvuxna i flock. Jag föredrar personligen detta. Den yngsta kom till oss i stort sett direkt från flocken, men han är supercool att ha att göra med. Så trots att de är flockuppfödda så behöver de inte vara hyperstressade och rädda för människor.

När jag säger att jag vill ha min häst uppvuxen i flock utan massa människor inblandade så menar jag inte att jag inte vill att den ska se en människa under sina första år. Givetvis ska den få träffa människor, men inte mer än nödvändigt.

Sedan är känner jag många som äger andra raser samtidigt som de har islandshästar och då kan det röra sig om travare, shettisar, nordsvenskar, welshponnyer, korsningar.. Ja, en riktig blandning alltså! Och alla som är med i SIFs olika föreningar är ju inte bara islandsägare. Det finns ju sådana som äger andra raser också, eller sådana som jag som inte äger en enda häst! :) Om jag vore dig så skulle jag titta runt på föreningar i området och se hur de ser ut. Sedan får du ju många förmåner av föreningen också: Inbjudan till föreläsningar, seminarier, en mycket bra tidning med goda råd och en hel del annat! :)

Slutligen så tror jag nog att du kommer att lyckas mycket bra med din Bangsi! Du verkar ju ha superkoll på hästar så det kommer inte att bli några problem för er del. Jag tror helt klart på er!

#10 Det är absolut ingen som ser ner på dig, eller andra med samma åsikt! Ja, inte gör jag det i alla fall, alla kan jag väl inte tala för… Himla trist att du tog det så, det var inte meningen. "Trädgårdsuppfödd" är något som används inom islandshästkretsar, helt enkelt motsatsen till flockuppfödd. En flockuppfödd behöver inte vara ohanterad, precis som att någon som har få hästar på gården inte behöver hindra sin häst från att vara häst och få respekt för människan.

Självklart beror det mycket på individ och hur man beter sig som människa när man hanterar och uppfostrar hästen. Dock är de väldigt mycket flockdjur och vill ha en trygg flock med en trygg ledare att lita på. Så en person som "daltar" en massa med sin unghäst får antagligen en häst som blir svårare att hantera för att den inte lyssnar då den inte ser människan som en trygg och bestämd ledare. Med det vill jag absolut inte säga att alla som har unghästar i mindre flockar och hanterar dem mycket och regelbundet daltar med sina hästar, absolut inte! Det hela med stor unghästflock är ju på ett sätt ett enklare sätt att behandla hästen under uppväxten. Hästen får aktivering och lär sig språket bra och blir uppfostrad, sen när vi människor tar över räcker det oftast med röst och rörelser för att hästen ska förstå vad som är rätt och fel.

Min åsikt är att en människa inte kan ersätta en hästflocks betydelse under en hästs uppväxt, hästen ska ha lekkamrater, helst i samma ålder, och även äldre hästar som sätter gränser och uppfostrar. Sen om den flocken består av tre eller 30 individer, det har betydligt mindre betydelse.

Sen är jag inte alls för att hästarna ska vara helt ohanterade utan kontakt med människor. Jag har själv jobbat på Island, där gick unghästarna på stora ytor uppe vid ett berg. Vi åkte dit med jämna mellanrum och såg till dem, och de var nyfikna, kom fram, nosade gick att klappa på och allt. Så länge man var lugn själv var det inga problem. Men de var extremt uppmärksamma och en snabb rörelse eller ett högt ljud fick dem att rygga undan. Och det är så jag vill ha en häst. De går alltså att hantera när det behövs, inga problem. För de lyssnar. Och behöver jag säga ifrån räcker det med en lätt rörelse eller ändring av rösten, det räcker så.

Men jag ser alltså inte alls ner på dem som väljer att ha unghästarna hemma i en mindre flock, men jag personligen vill ha mina i en större, unghästflock, för att då vet jag att de verkligen får det de behöver, utan att jag behöver lägga mig i för mycket.

Hoppas det klarnade upp lite nu, var inte alls meningen att få det att låta nedlåtande för de som väljer annat än flock, eller har andra åsikter. Du är precis lika mycket hermelin som oss andra här, och jag hoppas du vill stanna kvar och att det onda i tårna kan släppa.

Okej! Då känns det lite bättre.

Jag hoppas och tror själv att det ska kunna bli bra. Den föresatsen har jag ju självklart.

Tycker mycket om honom för han är väldigt läraktig och positiv. Men visst har han humör. Han ifrågasätter ju lite emellanåt och så. Men jag tror mycket på att med ett recept med lika stora delar lugn.bestämdhet,konsekvens och tålamod kan man komma långt. Lägger man sedan till lyhördhet och sunt förnuft så kommer man ännu en bit. Tar man sedan hjälp vid behov så löser sig det mesta till sist. Men det gäller att skynda i rätt takt och ej för snabbt.

MVH: Carro.

#13 Jo men precis, det krävs ju ofta lite mer av ägaren när man har unghästen hemma från tidig ålder än om man har den i någon stor unghästflock. För då får man ju själv vara med och bygga upp mycket av "grunden" för hästens uppfostran, som annars sker av flocken. Och det är väl där det i många lägen kan gå fel, att många tycker att man har fått ett så sött föl och vill gulla och gosa till max ungefär, och glömmer bort resten… Släpper mycket på gränser och regler för att "hästen är ju liten, h*n får göra så".

Så precis som du säger, så länge man har tålamod, är konsekvent och bestämd, lyhörd och använder sunt förnuft så kan det bli minst lika bra.