Hehehe, min lilltjej (9 år) var ute och trasslade (rida utanför stigarna i skogen) med vår märr idag. Det var oxo ett par rejäla duster om vem som eg bestämde. Lilltrollet har dock lärt sig vara bestämd och accepterar inte vad som helst längre. Istället för att bli rädd o bara pipa sliter hon som ett djur för att få hästskrället dit hon vill. Som ansvarsfull mamma gick jag med o peppade och kom med goda råd. Men när vi lyckades hamna i ett rejält surhål och envisa märren inte alls ville gå framåt, då undrade även jag varför vi inte nöjt oss med att ha marsvin. :D

Haha, marsvin var en bra idé.👍

Så duktigt av henne, min medryttare är också 9 år, hon är jätteduktig och har bra hästtänk, men hon är liten och mina hästar är rediga bitar.  Och Solo är en riktig tjurskalle, ibland får han för sig något sånt här och då struntar han helt i vad hon säger.

Tja, Solbra är oxo en rejäl tjurskalle, men hon drar aldrig iväg. Snarare så att hon kör ner huvudet o börjar käka och växer fast i marken. Då krävs det ofta mer styrka än lilltrollet har i skänklarna o mamma får rycka in. Fast igår tyckte ändå Solbra flera gånger att det var totalt onödigt att gå ute i skogen när det fanns helt nya rundbalar uppe på gården, så hon försökte vända hemåt flera gånger. Bra taktik har hon, "ner med skallen för en rejäl tugga färdkost, då får man loss tygeln o sen går man." Men det där accepterade inte lilltrollet längre, hon plockade tillbaka tyglarna och helomvände. För varje försök kom vi längre ut i skogen o hästen fick gilla läget. :)

När jag började rida Solbra var lilltjejen inte alls hästvan, det var jag o stortrollet som höll på i stallet. Men lilltrollet var såklart nyfiken o ville vara med. Hon fick rida ett par gånger o då var Solbra sååå snäll, inget testande. Tösen var liten, den skulle man vara rädd om. Men så började även lilltrollet rida lektioner o lärde sig lite, försökte ställa krav. "Lägg av va!" tyckte Solbra och testade på alla vis. Käkade allt som går att äta, drack vatten i varenda vattenpöl, struntade i att känna tösens hjälper helt och vägrade stanna alternativt vägrade flytta en fot. Trollens far började rida samtidigt som lilltrollet, o hästen körde samma taktik på honom. Fast han är ju vuxen och kunde använda mer kraft och helt enkelt tvinga henne att röra sig. (Utom den gången hästjäkeln hade bestämt att inte gå av gårdsplan. Då fick gubben som äger stallet komma o klappa henne i rumpan för att hon skulle röra sig. Maken min var såååå arg när han kom hem!)
Det var förra vintern, nu har både trollet o hennes far lärt sig en hel del mer och börjar faktiskt kunna rida. Och Solbra, den envisaste av märrar, får erkänna sig i underläge. Det är en stor framgång för lilltrollet.

Idag är det glöggritt på gården, det är turridningsstall också, så jag och Solbra ska vara med som hjälpledare. Synd att det inte är nån snö bara!

Jag är ju vanligtvis den enda som rider Fjalis, och han får upp en väldig fart i galoppen ute, både han och jag älskar det. Han har helt enkelt en massa framåtbjudning och livslust, men han är världens snällaste, han bara kände knappt av en liten ryttare, särskilt eftersom jag bara hade nova-bett och en nackrem. Men min unga medryttare tyckte det var jätteroligt, hon är en tuff tjej.

Solo försökte också äta hela tiden med sin ryttare på, så jag skaffade en grästygel. Han lyckas på något vänster bocka ibland ändå, men gräsätandet har han helt slutat med. Han brukar dock vekligen inte bete sig så här, men det var inte hans dag i lördags.

Dom är rätt goa ändå, dom här små hästarna med de stora personligheterna.😍

Ojdå, vilket äventyr! Hoppas att ni hade kul ändå! 😃 Det är väl nu man förstår innebörden av ordspråket "Det blir aldrig som man tänkt sig"?

Jag har också en hel hög med berättelser från sådana situationer när verkligen ALLT har gått fel. Som den gången då vi skulle rida hem till mig och fika. Strålande sol, fågelkvitter, glada hästar, glada ryttare. Det var ungefär 3 km mellan stallet och där jag då bodde, vi tänkte binda upp hästarna hemma, men ville helst inte rida längs med den hårt trafikerade vägen utan tog skogsstigen… Trodde vi ja.

2 timmar senare insåg vi att vi var vilse och det här var långt innan telefonerna hade GPS och sådan utrustning, så vi chansade oss fram och kom till slut fram till en sjö som min kompis kände igen och då insåg vi att vi var ungefär 8 km från mitt hus. Givetvis åt helt fel håll. Helt plötsligt dök världens åskväder upp och det började ösregna (och där satt vi i linnen…). Vi letade oss hem till stallet igen och kom tillbaka genomblöta, kalla och trötta. Det fick bli fika hemma i hennes hus istället! 😂

Haha, dagar man tycker att guldfiskar är väl rätt trevliga.😉 Jag är också superduktig på att rida vilse, men numera har jag hästarna på en liten ö så hur länge  jag än irrar runt så kommer jag  aldrig så långt bort som tur är.

Haha, kan man lära en guldfisk att tölta tror du? ;-) Skönt med en ö! Jag kan erkänna att jag aldrig rider utan telefon, mycket på grund av att det finns karta/GPS i den… ;-)