06. Medlemmar berättar

Medlem berättar: filipuss

2010-03-26 20:03 #0 av: Maja

Jag har en sann historia som jag vill dela med mig till er, den handlar om mig och min häst och våran resa som inte har varit en dans på rosor.

Våran första islandshäst köpte vi hösten 1999, när jag skulle fylla 10 år. Ett svart, sött sto som var envis som en åsna men som lärde mig och min syster att rida. Vi fick låna en c-ponny på foder som sällskap också, men ponnyn såldes efter någon månad bara och vi var på jakt efter en ny häst. En islandshäst skulle vi ha.

Vi ringde runt till olika turridningsställen, ingen hade våran drömhäst till salu. Tills vi fick tag på ett ställe som låg 4 mil från våran hemstad. Dom hade en häst till salu, dock var det en speciell häst sa dom, en nervös och känslig häst. Vi bestämde ändå att åka dit och kolla på hästen, den enda informationen vi fick var att hästen var en valack född 91.

Det var i mars 2000 som vi åkte dit och kollade på valacken. Jag minns det som det var igår. Solen sken, våren var på väg och fåglarna kvittrade. När vi kom fram träffade vi kvinnan som hade tagit hand om hästen vi skulle titta på och följde med henne in i ett mörkt stall. Där, i en trång spilta stod han. Min drömhäst. Lerig från topp till tå, med tovig man och rädd blick.

I bilen på väg till stallet hade vi gissat färg på hästen för inte ens det visste vi. Jag gissade på ljusbrun med vit man o svans. Min syster gissade på svartskäck och min mamma på brun med svart man. Jag hade rätt. För även om han var lerig såg man fuxfärgen, den vita, långa manen och bläsen.

Efter att vi hade gjort i ordning Filipus, som han hette, ledde vi ut honom på ridbanan där vi fick instruktioner om hur vi skulle rida honom. Man fick inte hålla om med skänklarna, inte ens röra han med benen, mjuk i handen och bara åk med. Annars skenade han. Jag och min syster var ju van vid ridskolehästarna, och stoet vi hade hemma där man fick skänkla lite för att det skulle hända något.

Filipus var så spänd när vi red, han skenade ett varv i paddocken med mig eftersom jag hade råkat nudda honom med skänklarna. Min syster provade att rida ut, och när dom vände hemåt skenade han upp till stallet. Vi beslöt oss för att köpa honom.

Bild1.jpg

Den 12 april 2000 hämtade vi hem honom. Våran nya häst. Våran Filipus. Han blev genast bra vän med Hrefna, vårat sto som vi ägde då och hon blev som hans mamma. Första ridturen på Filipus hemma höll på att sluta i katastrof. Min syster och hennes vän skulle rida en sväng, 1½ vecka efter han hade kommit hem till oss. Min syster satt upp och började skritta mot vägen då Filipus fick panik och skenade ut mot den stora vägen. Vi såg dom på andra sidan sjön, min syster fick inte stopp på honom. Alla höll andan. Tänk om det kom en bil? Då såg vi hur hon äntligen fick stopp på honom, gjorde halt och sen vände hemåt. Då bar det av igen, sken ända hem till stallbacken.

Så fortsatte det, om Filipus inte hade Hrefna framför sig. Då var han lugn, när han fick gå alldeles bakom henne. Vi red så i några år, och jag vågade inte ens sitta på honom utan höll mig till Hrefna och hennes trygga rygg.

När min syster flyttade till en annan ort för gymnasiestudier blev jag ensam med hästarna. Skulle jag klara av att rida Filipus ensam? Hrefna blev äldre och sämre i kroppen så hon fick bli pensionär. Ridturerna på Filipus var hemska till en början, han skenade varje gång och det hände att jag ramlade av. Men jag gav inte upp fram tills den dagen då jag åkte av ordentligt.

Jag var ute och galopperade i skogen då Filipus exploderar. Han bockade, stegrade och skenade. Jag tappade balansen och landade på ryggen, tappade andan men reste mig upp snabbt för att fånga in honom medan tårarna rann nerför kinden. Det var inte kul att rida längre. Ledde hem Filipus till stallet och gick sen in till mamma och grät. Han var farlig. Dagen efter hade jag så ont i ryggen att jag inte ens kunde gå, jag tog mig inte ens ur sängen. Ringde till mamma som var på jobbet som fick komma hem och hämta mig. Min syster som var hemma då hjälpte mig ur sängen och jag skrek av smärta. In i bilen och in till akuten där jag röntgades och undersöktes. Det var inget fel på min rygg men jag fick smärtstillande ändå.

Tog kontakt med min granne som hade mångårig vana av såna här hästar, som kanske kunde hjälpa oss. Tog även kontakt med veterinären som undersökte Filipus, men hon hittade inget fel alls. Det satt i huvudet på honom. Min granne hjälpte mig några gånger, men slutade efter ett tag. Hon sa att det var bäst att avliva honom, han var för farlig för människor. Den kvällen satt jag i hans box och grät. Han stod och nosade mig i håret med sin mjuka mule. Då bestämde jag mig. Filipus skulle inte avlivas. Han skulle bli en bra ridhäst, min ridhäst.

Jag red inte Filipus på flera månader, utan varje dag gick åt till att arbeta från marken. Vi började om på nytt, från början med sadelvänjning och longering. Sen hängde jag på honom och sen tränade vi ännu mer från marken.

När Filipus var inriden på nytt kom bakslaget. Han fick fång och fick därmed vila en hel sommar medan han blev behandlad. När sommaren var slut och det var dags för igångsättning så var jag lite orolig för hur Filipus skulle reagera, om han skulle skena eller om han skulle vara lugn. Satt upp på honom, skrittade två varv i hagen och han bara gick. Jag råkade nudda honom med skänklarna, då blev han jättespänd men skenade inte. Fortsatte skritta honom i en månad tills det var dags för traven och tölten. Det blev bara grisepass, Filipus blev spänd och bara ökade grisepassen.

Vi jobbade jättemycket i skritten, och till sist klickade det. Tölten blev ren, grisepassen var ute ur bilden för en stund.

Bild2.jpg

Vi hamnade dock i en svacka ett tag, grisepassen kom tillbaka och min sits var hemsk. Men vi kämpade oss genom svackan och kom tillbaka. Han har mycket pass i sig, och tölten blir fortfarande passtaktig men vi jobbar på det.

I september 2008 tävlade vi för första gången, en inofficiell tävling T8 (tölt i valfritt tempo) och jag trodde att vi skulle som max få 3:or men när jag fick protokollet och såg 5,0 i höger varv frågade jag domaren om jag hade fått rätt poäng. Hon skrattade bara och sa ja, ni är så himla söta tillsammans och det märks att ni passar ihop.

Filipus har alltid haft svårt för traven men nu har den kommit också och den blir bara bättre och bättre. Nu har jag min fyrgångare, min alldeles egna drömhäst.

Bild3.jpg

Bild4.jpg

Filipus har lärt mig så mycket genom dessa år, och snart firar vi 10 år tillsammans. Filipus är min drömhäst, han är ingen SM-häst med kanonbra gångarter. Han har inte ens gångarter över medel men det gör inget, för i mina ögon har vi redan vunnit OS-guld och vi utvecklas tillsammans. Aldrig kommer jag hitta en häst som Filipus igen.

Bild5.jpg

Bild6.jpg

Bild7.jpg

Den fina berättelsen är skriven av filipuss. Bilderna är lånade med tillstånd av författaren. Vi tackar för det!

Anmäl
2010-03-26 20:45 #1 av: Maja

Ännu en fin berättelse! :) Jag vet hur jobbigt det kan kännas när det går fel, men din berättelse visar att det går att lösa de problem man har! Lycka till i framtiden! :)

Anmäl
2010-03-26 21:50 #2 av: Killen

Så fin berättelse!

Mycket intressant!

Anmäl
2010-03-26 22:09 #3 av: filipuss

Tack båda två! :)

Ja, det har inte varit en dans på rosor men allting går bara man vill. Det har varit 10 år av blod, svett och tårar men nu är allting bra och det kan bara bli bättre. :)

Anmäl
2010-03-26 23:46 #4 av: selfrejection

Fin berättelse :)

Den gav mig lite hopp om att hästen jag rider kanske också får lite mer lugn i sig snart. Han kastade av folk när han kom till oss, sen fick han stå i ett år och hade inga muskler när jag började rida honom. Han har aldrig kastat av mig och han är en otroligt mysig häst, om man själv håller sig lugn :)

Anmäl
2010-03-28 00:54 #5 av: FeliciaS

Vilken fin berättelse, tack för att du delade med dig av den :) Vilken tur att du kämpade och att det gick så bra till slut! Filipus har verkligen en kanonfin färg, och utifrån bilderna sett ser han otroligt härlig ut.

Anmäl
2010-03-31 18:50 #6 av: filipuss

#4 & #5 Tusen tack för era fina kommentarer!

Jag är så glad att jag kämpade för Filipus skull, han var bara en rädd häst som tyvärr fått en dålig start i livet.

En rolig sak är att han har en liten tjej på 8 år som kommer och rider honom ibland, hennes ben når knappt nedanför sadeln men hon töltar och travar själv på Filipus. :) 

Anmäl
2010-04-01 11:26 #7 av: lotols

Verkligen en inspirerande berättelse! Glad Du måste vara en mycket, mycket envis person. Jag får känslan av att du kommer att lyckas med vad du än bestämmer dig för.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.